För 30 år sedan var Rwanda platsen för ett av de värsta folkmorden i modern tid. Idag blickar landet mot framtiden, med bergsgorillorna som dragplåster. Vår resekonsult, Maria Sandborg har besökt Rwanda.
-
Maria Sandborg Sales Manager
-
Marianne Wanneby Digital Media Manager
mw@travelbeyond.se
Det finns inte mycket som kan mäta sig med att hamna öga mot öga med en 200-kilos gorilla. Gorillor är efter schimpanser människans närmaste släktingar, och det både känns och märks när man får närkontakt. Efter att nästan ha utrotats på 1900-talet har bergsgorillorna i Uganda, Rwanda och Kongo gjort en rejäl comeback. Priset för att få se dem i naturen är högt – omkring 1500 USD för en timme – men det är dessa pengar som gör det möjligt att skydda gorillornas hemvist.
Att besöka gorillor i naturen är inte som en vanlig safari. Bara gorillor som har vants vid mänsklig närvaro, en process som tar flera år, är tillgängliga för turister, och då bara i en timme per dag. Endast åtta personer (plus guider och spårare) får komma i kontakt med en gorillafamilj per dag.
Maria har besökt många afrikanska länder, men det är första gången hon reser till Rwanda. Studieresan, som arrangeras av Singita, inleds i huvudstaden Kigali – en av Afrikas säkraste huvudstäder.
”Jag kände till var Rwanda ligger, bergsgorillorna och inbördeskriget, men inte så mycket mer. Det som slog mig först när jag kom dit var hur rent det var och hur väl allting fungerade. Under resan från flygplatsen berättade taxichauffören för mig att sista lördagen i månaden går alla invånare, inklusive presidenten ut och städar stadens gator. Det fanns inte en pappersbit, inte ett visset löv.”
Regeringen, och framför allt presidenten Paul Kagame, sägs vara älskad av folket. Han har fått landet på fötter efter ett av världens mest brutala folkmord i mitten av 90-talet, där nästan en miljon människor miste livet på hundra dagar. Presidenten kämpar för att hålla folket samman, jobbar för jämställdhet och att bevara freden.
”Första morgonen besökte vi Genocide Memorial. Det var jättehemskt, men nödvändigt och viktigt för att förstå Rwandas historia precis som att man besöker i krigsmuséet i Saigon eller Killing Fields i Kambodja.”
Den nästan tre timmar långa bilresan från Kigali till vulkanbergen nära gränsen till Kongo, gick upp och ner för kullar, förbi majsfält, byar med hus av lera, ljusgröna teplantager och människor som vandrade längs med vägen med stora säckar gräs på huvudena och spadar i händerna.
Frånvaron av äldre människor i Rwanda är fortfarande påtaglig efter folkmorden.
Singita Kwitonda Lodge
”När vi kom fram checkade vi in på Singita Kwitonda Lodge som ligger precis vid kanten till Volcanoes nationalpark. Här fick jag en egen villa på hundra kvadratmeter med egen pool. Vi åt lunch och middag tillsammans, provade ut skor och kläder till morgondagens trekking. Man fick även låna en ryggsäck där de packat lunch och vatten. Däremellan njöt vi av egen tid på hotellet. Personalen här var helt fantastisk och maten likaså.”
Tidigt morgonen därpå åkte gruppen först till Gorillacentret för att förbereda sig inför mötet med människoaporna och få en säkerhetsgenomgång av guiden. Allt var enligt Maria väldigt välordnat och ordentligt uppstyrt.
”Gorillorna, äter, sover och rör sig mellan olika platser, de håller sig inte till ett territorium. Därför finns spårare utspridda dagtid som kommunicerar med guiden och försöker lokalisera just den familj din grupp blivit tilldelad. Man vet aldrig i förväg hur långt man måste gå. Det kan handla om allt från en halvtimme upp till fem timmar.”
Maria fick veta att man aldrig få gå närmare en bergsgorilla än tio meter. Om den mot förmodan skulle visa tecken på aggressivitet ska man göra sig så liten man kan. Varje grupp får max en timme med gorillorna.
”Vi inledde vandringen i en liten by på gränsen till nationalparken. Där väntade bärarna som tog hand om våra ryggsäckar och delade ut vandringskäppar. Vi var så uppspelta och lite nervösa. Ingen av oss visste ju vad som skulle hända eller hur vi skulle reagera.”
Efter en halvtimmes vandring uppåt förbi små byar, odlingar och öppna fält började nationalparken med tät skog med smala och leriga stigar. Det var i de här omgivningarna som gorillaforskaren Dian Fossey mötte sitt öde. Hennes liv blev känt för omvärlden efter storfilmen 'De dimhöljda bergens gorillor.' Fosseys död blev aldrig helt klarlagd, men troligtvis blev hon mördad av tjuvjägare. Hennes ande och arbete lever kvar i Rwanda och Virungabergen genom Dian Fossey Gorilla Fund, som arbetar med att skydda och studera gorillorna.
Terrasserade odlingar nära Vulcano Nationalpark
”När vi mötte upp våra trackers vid kanten av nationalparken klättrade vi uppåt på hala och leriga stigar. Växtligheten var ogenomtränglig. Plötsligt stannade de och uppmanade de oss att ta på våra ansiktsmasker. De högg fram en smal passage med machete mellan träd och buskar och där satt plötsligt en gorilla, fyra meter framför mig. Kanske sju meter bort satt en annan och tvärs över stigen lekte två ungar. Där var mamman också. Jag tittade mig omkring och de var ju överallt. Guiden ropade backa, backa till mig, men det fanns ingenstans att ta vägen. Jag tryckte mig nära en buske och då passerade den ena gorillan efter den andra mig på mindre än två meters håll. Det går inte att förklara känslan av att vara så nära dem."
Från ingenstans kom ytterligare en gorilla bakom Maria och gav henne en lätt knuff på baksidan av benet.
”Jag ramlade ner på knä och tog emot mig med händerna. Han ville mig inget illa. Det var bara det att jag stod i vägen och han ville fram. När jag kom upp igen upptäckte jag att alfahannen kom gående. Han var enorm. Det var helt overkligt. Hans bröst och armar såg ut som om de tillhörde en gigantisk bodybuilder.”
Under timmen med gorillorna var Maria helt och hållet i nuet. Hon, liksom resten av gruppen, njöt av vartenda ögonblick och förundrades över hur lika vi är våra släktingar.
"Ungarna var bedårande. De lekte precis som människobarn och flera av de vuxna satt och avlusade varandra. När de åt använde de sig av sina händer på ett väldigt människolikt sätt. Jag tänkte att om inte det hade varit för Dian Fossey och det arbete hon gjorde så hade kanske inte dessa fantastiska djur funnits kvar."
Maria blev förvånad över att guiden och spårarna pratade och skrattade högt under mötet med bergsgorillorna. Hon hade utgått från att alla behövde vara knäpptysta, men gorillorna accepterade sällskapet. När bergsgorillorna försvann bakom några träd följde gruppen efter hela vägen ned till gränsen av nationalparken. Där klev gorillorna över en mur och satte sig på en äng.
”Därifrån var det lätt att se alla samlade och hålla rätt avstånd. Till slut var vi tvungna att gå därifrån. Hade vi haft mer tid, hade vi definitivt gått på Dian Fossey Research Center. Tydligen har varje gorilla ett namn och första fredagen i september varje år har man en stor namngivningsceremoni. Så man har verkligen fått folket att förstå att gorillorna är viktiga för oss."
Utöver gorilla trekking i Vulcanos nationalpark finns möjlighet till schimpansspårning, game drives bland lejon, giraffer och elefanter, dagsutflykter med båt på vulkansjöar, fågelskådningsturer och vandringar till kaffeplantager. En stadsvandring i huvudstaden Kigali, bland höga hus och slingrande boulevarder med myllrande marknader, är ett måste.
